En diktators död

Nordkoreas ledare har dött i hjärtinfarkt efter ett inte för hälsosamt liv. Man kan förundras över hur diktaturer kan utvecklas till monarkier där söner skall efterträda sin fäder.. t ex Nordkorea, Syrien och Libyen. Jag tror inte det är det uppenbara storhetsvansinne som är den enda faktorn bakom en sådan utveckling. Även om de spårade ut ordentligt så hade de äldre herrarna en vissa kreditablitet som befriare från förtryck och brist på utveckling, och även ofta som starka representanter för sin folkgrupp/klan som kan leva kvar som en rest från det samhälle de var med och störtade. Egentligen ligger makten i en diktatur aldrig hos en enskild person utan den bygger på ett system där många för makt och pengar ur och genom förtryckets maskineri. Arvtagaren är den bästa representanten för det maskineriet eftersom få andra har någon legitimitet i folkets ögon. När legitimiteten dör så återstår en bräcklig grund där våldet är det enda som finns kvar. Den arabiska våren visar både hur svaga och hur desperata  dessa diktaturer är, vore det inte för stödet från vår västliga demokratier och storföretag så hade inte de arabiska folken behövt lida under dessa våldsapparater så länge.

Tack från oss

Minnesskrift för min pappa

Vår far, Knut Thyni, Umeå, har lämnat oss efter en tids sjukdom, 74 år gammal.

Knut föddes i Övre Vojakkala, Södra Tornedalen som andra barn i en stor syskonskara. Efter sjuårig folkskola började han vid 13 års ålder som hjälplastare på Burströms slakteri i Haparanda. Han kom att jobba som chaufför, styckare och butiksansvarig där med avbrott för militärtjänst vid LV7 i Luleå 1955.

1959 han blev lockad till kriminalvården i Härnösand där man var i behov av tvåspråkig personal.  I samband med flytten gifte sig Knut med sin ungdomskärlek Birgitta från Haparanda, ett äktenskap och kärlek som varade till hans död 52 år senare. Under sextiotalet utökades familjen med två söner innan flyttlasset gick till Umeå 1971. Han avancerade med flytten till ansvarspositioner först på gamla fängelset i Umeå och senare på Häktet i samma stad. Under 1980-talet var han p g a sjukdom tvungen att trappa ner yrkesverksamhet. Vi har många gånger fått höra att han var en god chef som alltid ställde upp för sina medarbetare.

Intressen var samhällsfrågor och nyheter som han följde dagligen samt naturliv och stugliv med fiske, bärplockning och snickeri. På äldre dagar blev odling och trädgård ett stort intresse. Resor för både avkoppling och upplevelser var viktigt för honom, gärna till Medelhavet. Han blev även som pensionär en entusiastisk datoranvändare.

Som föreningsmänniska och medmänniska hade Knut alltid ett stort engagemang i fackföreningen,  Statshälsan, bostadsrättsföreningen och NHR där han var engagerad på många positioner genom åren. Men också som god granne, kamrat, far och farfar som alltid engagerade sig och hjälpte till.

Knut efterlämnar hustru, söner, svärdöttrar, sondottern Moa och fyra bonusbarnbarn.

Göran och Mikael Thyni

Bloggens död?

Nu har jag bloggerverktyg på min telefon så kanske inte, men jag ser bloggens som mer permanent än fejan eller twitter och då blir mina kvalitetskrav också högre, vilket i sin tur kräver tid och kraft man inte alltid har. Jaja vi får se hur produktiv man är i vinter eller om man spelar gitarr istället.

Valfrihet i praktiken

Gamle Vittangibon Kjell Rautio skriver lite det:

Egenföretagare med ohälsoproblem - ett nytt och oväntat debattämne?

Att regering slår mot småföretagarna och tar bort deras valfrihet kan tyckas underligt.

Det visar sig att valfrihetsrevoltionen är lika mycket tomprat som arbetslinjen.

Nya miljoner till groggläktare

Efter att ha kastat in 186 miljoner (och ökade driftskostnader) på en upprustning av Luleå Hockeys hemmarink Coop Arena med restauranger, VIP-loger och andra utökade möjligheter för Luleå Hockeys kommersiella verksamhet så är det nu elit-basketens tur. Bara en del av de 130 miljoner som projektet att bygga om Plannja Baskets hemmahall Pontushallen till "Pontus Arena" är nödvändig och förnuftiga upprustningar. 

Basketklubbarna hade ursprungligen förslagit utrustningar för lite knappt hälften (60 miljoner). Luleå kommun har med vad som bara kan betraktas som dold sponsring fördubblat klubbarnas förslag. Extrapengarna används till utbyggnaderna med restaurang och VIP-avdelningar. Återigen är det inte sporten, publiken eller bredden som skattepengar används till utan till att stödja elitidrottens kommersiella sida.

Plannja Basket är ett av de lag som har stort publikintresse och stämningen i Pontushallen är kokande när det är täta matcher Tyvärr kan mycket av detta gå förlorat i en ny utbyggd och påkostad anläggning. Riktigt heta matcher som finalmatcher har tidigare spelats i Coop Arena men Plannja Basket har sällan dragningskraft att fylla hockeytemplet så därför har man föredragit att spela i den mindre och mysigare Pontushallen. Basket är inte samma stora sport i Sverige, eller ens i Luleå, som ishockeyn eller fotboll på elitnivå.

Man kan givetvis anföra rättviseskäl då Luleå Hockey har fått ett stort stöd av kommunen, men två fel gör inte ett rätt och det är dags att säga stopp och belägg. Förutom de 130 miljonerna i byggkostnader så ökar driftskostnaderna med 14 miljoner per år. Detta samtidigt som kommunen gör sig av med en vikariepoolen så att eleverna ofta kommer att stå utan lärare vid sjukdom och sänker lönen för lågavlönade kvinnor i omsorgen. "Arenapartiet" Socialdemokraterna borde ta sitt förnuft till fånga, men kommunrådet Kalle P har utan att några beslut är tagna på en jubileumsfest lovat elitklubbarna denna storsatsning.

Rättvisepartiet Socialisterna tror att basketens framtid i Luleå inte ligger i VIP-rum för fint folk och ölservering, utan hos den breda ungdomsverksamheten som finns i kvartersklubbarna och att behålla det genuina publikintresset. Rusta därför Pontushallen med förstånd och fortsätt stötta ungdomsverksamheten istället för att satsa mer pengar på fler groggläktare för storgubbar.

Göran Thyni, Luleå

kommunfullmäktigeledamot för Rättvisepartiet Socialisterna

Gruvstrejken 40 år

vilken grej, en strejk som engagerade arbetare i hela Sverige.

Min egen pappa samlade in pengar på fängelset i Härnösand där han jobbade då. Både plitar och tjuvar (vaktkonstaplar och intagna) skänkte pengar till de strejkande.

Strejken handlade inte bara om lön utan också om att arbetare ska ha ett människovärde.
Det kan sägas att de förlorade och det är sant att de hade kunnat vinna mer om de hållit ut lite till och inte blivit stuckna i ryggen av socialdemokraterna och LO-ledningen, men både lagstiftning och attityd från arbetsköparna förändrades pga av strejken och gruvarbetarna vann en respekt i hela Sverige som lever än idag 40 år senare.

Jag hade förmånen att träffa några personer som var framträdande i strejkledningen när jag bodde i Malmfälten och flera av dem var även på äldre dagar engagerade i att skapa ett bättre samhälle. Tyvärr är de flesta bortgångna idag men deras gärning lever vidare för alltid.

Mer bakgrund finns att läsa här

Härliga sossar

Glesbygdskommunen Arjeplogs (med 3151 invånare) kommunalråd hade 50900:- i lön. Han vill dock gå vidare och tog jobb som ledarskribent på Piteå-tidningen.Lönen var dock lägre så istället för som vi andra i bästa fall kunna välja mellan jobbet vi vill ha och lönen vi har på vårt nuvarande jobb så gav Arjeplogs kommunfullmäktige honom en utfyllad under ett år. Men var vår lille sosse nöjd? Icke då, han tycker att han ska ha dubbla löner så att han tjänar mer än innan han bytte jobb. Som kommunanställd får man en spark i arschlet när man slutar efter många års hårt och lågavlönat arbete, men sossepamparna är inte ens nöjda med att kosta skattebetalarna mer än en undersköterska efter att man sagt upp sig.

Än en gång får vi bevis på hur långt urartningen i arbetarepartiet gått, när man är klar med hembyn som avstamp i karriären så trampar man gärna sina väljare i ansiktet. Arbetarerepresentanter måste leva på samma villkor som dem de representerar annars får vi dras med dessa parasiter.

Renoverat och klart.... nja

Köksrenovering börjar gå mot sitt slut, Karin tapetserar så mycket hon hinner och jag har en (hel) del småplock kvar. Det är alltid problemet att det tar tid och man tappar tempo när de stora, viktiga grejerna är gjorda. Ungefär som en italiensk bilbyggare som älskar och vårdar motor och chassi men tappar en hel del intresse när lull-lull som kupéinredning etc ska på plats.

Att man börjat jobba efter semestern tar också en hel del ork. Jag har iaf satt en deadline för mig själv att om 3 veckor ska allt vara på plats och det är ffa på helgerna som det måste hända saker. Viltspårkursen som jag funderade på att gå med Tiason de kommande lördagarna får således vänta till nästa kurstillfälle.

Ett gott råd till hemmafixare: Sätt tydligen gränser för projektet, avsluta det och ta en period för återhämtning innan ni börjar fundera på nästa grej. Det ska vara kul och inte bara jobbigt att fixa till saker.

Semesterminnen

Så har man gjort första veckan på jobbet efter semestern utan större missöden. Avslutade veckan med att flytta från vår älskade barack tillbaka till mitt gamla rum i "gropen". Mitt namn satt kvar på baksidan av rummets namnskylt så det var bara att vända den och så var det som om man aldrig varit borta.

Större delen av semestern har gått åt till att bygga kök och slipa golv men vi hann med en veckas resa också.

Det var en resa i sann kirunaanda, trots att man blivit förklenad av många år i Luleå, med 350 mil på en vecka. Lågvattenmärket var Hultsfred där man inte ens kunde fika efter kl 17 men höjdpunkterna var fler. Den mysig varma kvällen vid Lilla Torg i Malmö var min höjdpunkt men Karin kanske säger Köpenhamn eller Ullared. Huvudmålet var Skåne och vi hann se både storstad, landsbygd och bokskog, platt och kuperat, handla på jättestorköp och hos bonde (gårdsbutik), nya hus (Turning Torso) och gamla (Lundadomen) etc etc.

Skåne är vackert och annorlunda, jag gillar det. Det är också trevligt med närheten till allt och ett lite lägre tempo än i Stockholm. Kan t o m se oss som en framtida Malmöbor utan problem, framtiden får se var vi hamnar om vi flyttar på oss.

Som en bonus fick jag pricka av det 25:e och sista landskapet jag besökt i Sverige (Blekinge) men en kväll och övernattning i Karlskrona och ett besök och fika i pittoreska Sölvesborg.

Nu har jag varit överallt i Sverige!